Mantelcellslymfom

Vad är mantelcellslymfom?

Mantelcellslymfom är en form av cancer som uppstår i kroppens B-lymfocyter. B-lymfocyter är en typ av vita blodkroppar som är en del av vårt immunförsvar.

Namnet mantelcellslymfom kommer från hur cancercellerna växer. De ligger som ett lager, en mantel, runt lymfkörtelns centrum, de så kallade tillväxtzonerna (germinalcentrum).

Sjukdomen kan finnas i lymfkörtlar, benmärgen och i annan lymfatisk vävnad, som magtarmkanalen och mjälten.

Varje år får ungefär 100 personer i Sverige mantelcellslymfom. Det är cirka sju procent av alla lymfom.

Sjukdomen är vanligare bland män än kvinnor.

De flesta som blir sjuka i mantelcellslymfom är äldre. Medelåldern när man får sin diagnos ligger på 68 år och till skillnad mot andra lymfom är det mycket ovanligt att få sjukdomen som ung vuxen.

Sjukdomens förlopp kan variera mellan olika personer. Hos en del kan den utvecklas  långsamt, men generellt är mantelcellslymfom ett ganska aggressivt lymfom.

Symtom på mantelcellslymfom

Vanliga symtom på mantelcellslymfom är

• en eller flera förstorade lymfkörtlar
• symtom från magen som smärta, obehag, ändrade avföringsvanor, illamående
• trötthet
• rikliga svettningar på natten 
• feber
• att ofrivilligt gå ner i vikt.

Symtomen på mantelcellslymfom utvecklas oftast relativt snabbt, som några månader (till skillnad från en del andra cancersjukdomar där symtomen uppstår under en längre period).  

Ibland ställs diagnosen utan att den som är sjuk har några symtom alls. Man kan då ha hittat förstorade lymfkörtlar i samband med att man undersökts för någonting annat.

Hur hittar man mantelcellslymfom?

För att kunna ställa diagnos och kunna säga vilken typ av lymfom det handlar om behöver man göra flera olika undersökningar som bilddiagnostik, vävnadsprov, benmärgsprov och blodprover.

Bilddiagnostik

För att kunna se hur många förstorade lymfkörtlar det finns i kroppen görs alltid bilddiagnostik, det vill säga olika metoder som används för att skapa bilder av kroppens insida.

Den undersökning som främst används är datortomografi, skiktröntgen eller CT. Man röntgar då hals, bröstkorg och mage.

Om man misstänker att sjukdomen bara finns på ett ställe i kroppen och vill kunna sätta in behandling lokalt på det stället görs alltid en PET-CT för att verkligen säkerställa att sjukdomen inte finns någon annanstans i kroppen.

Fördelen med PET-CT är att man kan se om det finns aktiva cancerceller i annan lymfatisk vävnad som man inte kan se med hjälp av bara datortomografi, CT.

Vävnadsprov

När man misstänker att någon har mantelcellslymfom tar man prov från den förstorade lymfkörteln och analyserar den. 

För att få ett bra svar på analysen vill man ta ut hela körteln med hjälp av operation. Om det är för riskabelt med operation kan man sticka i körteln med en grövre nål för att få ut vävnad från den. Men då finns risken att man inte får tillräckligt med bra material för att kunna analysera provet.

Själva provet skickas till en patolog som gör en rad olika analyser. Man tittar till exempel på cellernas utseende, hur ofta de delar sig och på genetiken.

Bland annat vill man se om genen för så kallat cyklin D1 är aktiverad. Cyklin D1 är ett protein som gör att cellerna övergår från vilofas till delningsfas. När det finns för mycket cyklin D1 delar sig cellerna snabbare än normalt.

95 procent av alla mantelcellslymfom har en genetisk förändring som gör att det bildas för mycket cyklin D1.

Patologen tittar också efter andra genetiska förändringar, som på genen TP53. En förändring, mutation, av den genen innebär en sämre prognos.

Benmärgsprov

Blodkroppar bildas i benmärgen och för att undersöka den kan man behöva ta ett benmärgsprov. Det är också en sorts vävnadsprov som kan göras när man misstänker mantelcellslymfom. 

Med hjälp av en nål och spruta tar en läkare ut benmärg, som ligger i hålrummet inne i skelettet. Oftast tas provet från bäckenbenet.

Vävnadsprovet skickas till en patolog som undersöker om det finns cancerceller i benmärgen.

Blodprover

En annan del av utredningen för att ställa diagnos är att ta blodprover.

Blodprov tas till exempel för att se om produktionen av blodkroppar är påverkad, men också för att se att organ som njurar och lever fungerar bra och kan tåla behandling.

Det är också standard att ta olika virusprover som HIV, hepatit B och hepatit C.

Hur behandlas mantelcellslymfom?

Det finns flera olika behandlingar att välja mellan vid ett mantelcellslymfom.

I första hand ges antikroppar tillsammans med cytostatika. 

Vilken behandling man väljer beror på sjukdomens karaktär, hur utbredd den är i kroppen, personens ålder och hur den som är sjuk mår i övrigt. Ibland kan man också avstå från behandling men då följa hur sjukdomen utvecklas noggrant.

Vid återfall av sjukdomen finns det också andra läkemedel att välja mellan.

Antikroppsbehandling

B-lymfocyterna, där mantelcellslymfom uppstår, har ett protein på ytan av cellerna som kallas CD20. Det gör att man lätt kan känna igen cellen som en B-lymfocyt.

En typ av behandling vid mantelcellslymfom är att ge CD20-antikroppar som fastnar på cellens ytprotein och gör så att cellen dör.

En vanlig CD20-antikroppsbehandling är rituximab. Behandlingen kan ges som dropp direkt in i blodet eller som en spruta i fettet under huden.

Antikroppen ges tillsammans med olika cytostatika eller andra läkemedel.

När man avslutat behandling av en kombination av antikroppar tillsammans med annat läkemedel fortsätter man med enbart antikroppsbehandling var åttonde vecka i två eller tre år som underhåll. Det är för att förlänga tiden till återfall i sjukdomen.

Behandlingen används när sjukdomen finns på flera ställen i kroppen.

Cytostatika

Det finns några olika cytostatikabehandlingar att välja mellan vid mantelcellslymfom.

Behandlingen kan bestå av ett ensamt cytostatikum tillsammans med en CD20-antikropp. Men det kan också bestå av en kombination av olika cytostatika tillsammans med antikroppen. 

Vilken behandling man väljer styrs av ålder, hur spridd sjukdomen är, allmäntillståndet och om man samtidigt har andra sjukdomar.

Behandlingen ges oftast som dropp direkt in i blodet, men kan i en del fall ges som tablett.

Strålbehandling

Mantelcellslymfom är mycket känslig för strålning. Om sjukdomen är begränsad till bara ett ställe i kroppen kan man ge strålbehandling.

Innan man fattar beslut att ge strålbehandling måste man ha gjort en PET-CT för att vara helt säker på att sjukdomen inte är spridd till flera ställen i kroppen.

De flesta som drabbas av mantelcellslymfom har en spridd sjukdom när de får sin diagnos. Det är bara 10-15 procent som inte har det.

Stamcellstransplantation

För de som drabbas av mantelcellslymfom före 70 års ålder och bedöms tåla en stamcellstransplantation rekommenderas en sådan efter den första behandlingen.

Det vanligaste är att ta ut de egna stamcellerna från den som är sjuk och sen ge tillbaka dem igen. Det kallas autolog stamcellstransplantation. 

Vid en autolog stamcellstransplantation filtrerar man ut stamceller från blodet. Sen  behandlas den som är sjuk med höga doser cytostatika för att slå ut sjukdomen. Efter det förs stamcellerna tillbaka in i kroppen för att bygga upp benmärgens funktion igen.

Andra läkemedel

När mantelcellslymfom kommer tillbaka efter behandling med antikropp och cytostatika finns andra läkemedel att använda. Exempel på sådana är ibrutinib, lenalidomid och CAR-T-cellsterapi.

Ibrutinib ges som en tablett och är en så kallad BTK-hämmare. BTK är ett protein som ger signaler till B-cellerna att växa, dela sig och överleva. Genom att hämma BTK växer cancercellerna långsammare och kan minska i antal.

I dag används Ibrutinib mest vid återfall men mycket tyder på att man kommer börja använda den även i tidigare behandlingar framöver då den visat sig fungera bra.

Lenalidomid ges som en tablett och är ett läkemedel som stimulerar kroppens eget immunförsvar för att det lättare ska kunna angripa cancercellerna.

Läkemedlet påverkar också miljön runt tumören. Det gör att cancercellerna får svårare att växa. Det kan också förstärka en antikroppsbehandling så att den fungerar bättre. 

CAR-T-cellsterapi är en form av immunterapi. Den går ut på att man plockar ut en sorts vita blodkroppar, T-celler, från blodet hos den som är sjuk. 

T-cellerna programmeras om med något som kallas chimär antigenreceptor, CAR. Det gör att T-cellerna lättare hittar och dödar cancerceller. Sedan får den som är sjuk tillbaka de vita blodkropparna, som nu kallas CAR-T-celler.

Prognos

Hos personer som har gått igenom en stamcellstransplantation lever ungefär 70 procent efter åtta år. Bland äldre, som inte kan transplanteras, är prognosen betydligt sämre.

Data i Norden visar några saker som leder till en sämre prognos:

• hög ålder
• om man är man
• nedsatt fysisk ork i vardagen
• sent sjukdomsstadium
• högt LD-värde i blodet, som visar att sjukdomen är mycket aktiv
• förhöjd nivå av vita blodkroppar, LPK, i blodet.

Man vet inte varför män har sämre prognos än kvinnor.

Läs om mer statistik för lymfom

Varför får man mantelcellslymfom?

Precis som vid andra lymfom ökar risken att få mantelcellslymfom om man har nära släktingar med lymfom.

Utöver det vet man inte varför en del drabbas av mantelcellslymfom. Man har inte kunnat se några direkta riskfaktorer.

Saker som ökar risken att få andra lymfom som rökning, högt BMI och brist på solljus har inte visat sig öka risken för att få ett mantelcellslymfom.